Kammarrätten meddelade i en förhållandevis ny dom att det ställs höga krav på bevisning av den skattskyldige, när denne yrkar avdrag för räntekostnader mellan närstående.
L.H hade yrkat avdrag för räntekostnader som uppstått genom att han tagit lån från sitt egna företag och från sin sambo. Under två år påstod han att han hade betalat 120 000 kr per år i räntekostnad till sitt företag och under ett av dessa år hade han dessutom betala 20 000 kr i räntekostnad till sin sambo. För att styrka sina räntekostnader visade L.H upp skuldebrev och kontoutdrag där det fanns noteringar vid insättningar betecknande som ränta lån, dessa insättningar skedde en gång per månad men det framgick inte vem som gjorde dessa insättningar.
Skatteverket ifrågasatte om det verkligen hade skett en överföring från bolaget till L.H, det rörde sig om ett påstått lån om 1.000.000 kr. L.H kunde inte styrka att denna överföring skett och förutsättningarna gällande det påstådda lånet från sambon var jämförbart med lånet från företaget, det fanns ett skuldebrev men det framgick inte om någon överföring skett från sambon till L.H.
Kammarrätten meddelar i domskälen att det ställs höga krav på bevisning av den skattskyldige, när denne yrkar avdrag för räntekostnader mellan närstående. Huvudprincipen inom skatterätten är att det är den skattskyldige som ska visa rätten till yrkade avdrag och trots att L.H inkommit med skuldebrev och kontoutdrag så går kammarrätten på Skatteverkets linje.
Utgången i det här målet hade troligtvis blivit annorlunda om L.H kunde styrka att faktiska överföringar från företaget och sambon skett med de belopp som var tvistiga. Det framgår heller inte i domen om sambon tagit upp ränteintäkterna i sin inkomstdeklaration.
Om ni har hamnat i en sådan situation som jag beskrivit ovan är ni välkomna att kontakta Möllers Juridik för ett inledningsvis kostnadsfritt samtal och därefter kan vi se om jag kan hjälpa er.
